gondich

Var och sa hej då till min lilla Showgun idag. Vi myste, och myste, och grät, och pussades, och åt morötter, och kramades, och myste, och pussades och grät. Jag kunde inte heller hålla mig utan mamma (som grät och pussades lika mycket hon) fick hålla i honom så att jag fick sitta på honom en sista gång. Det kändes fantastiskt och hemskt på samma gång.

Jag kan inte förstå att jag för ett år sedan knappt visste vem han var. Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag tackade ja till att tävla honom på den där tävlingen på tollstad i slutet av april förra året. Det är fantastiskt att just jag, JAG, fick tävla en sån fantastisk ponny ett helt år, på alla möjliga tävlingar. Att JAG fick rida en ponny som kunde och ville lära mig allt! Att just JAG fick chansen att lära känna denna fantastiska ponny som skulle bära mig till världens ände om jag bad honom, hoppa alla hinder jag än skulle styra på. För han är fantastisk. Världens bästa ponny, rättare sagt!

Om han går igenom vetrinärbesiktningen imorgon åker han till Stockholm på onsdag.
Jag kommer att sakna honom något enormt! Men nu ska han få lära en ny liten tjej att rida, hoppa, tävla och uppleva fantastiska saker! Det är det han vill! Han vill kanske inte hoppa SM. Men han vill lära nya barn allt och lite till! Jag hoppas, och tror, att han kommer att få det fantastiskt i sitt nya hem. För det förtjänar han! För han är helt enkelt världens bästa!♥



Puss